Anna-Lena Fältsjö finner mycket inspiration från minnen, både sina egna och andras.
– Inspiration kan även komma till mig när djur är komiska, eller hur solen försiktigt skimrar i trädtopparna under skogens ständiga konstutställning.

Senaste månaderna har Anna-Lena Fältsjö arbetat med beställningar. Ofta kan det vara att hon kontaktas av någon som känner till henne sen tidigare, och vill ha ett visst sammanhang porträtterat i hennes framställningssätt. Motiven är ofta djur men det kan även vara mycket nostalgi iblandat.
– De som beställer brukar vara ute efter att få rama in en viss hågkomst av något de saknar eller vill komma åt rent visuellt eller fysiskt fast på andra sätt än ett realistiskt fotografi. Bland annat så var det en nybliven mormor som kontaktade mig för ett tag sedan. Hon hade precis fått ett barnbarn och ungefär i samma veva avled tyvärr hennes hund. Hon förklarade för mig hur innerligt hon hade velat det omöjliga. Att dessa två fantastiska individer skulle få träffas. Så då ville hon helt enkelt ha en komposition där båda var med. Jag målade ett verk av det hela och placerade då barnbarnet och hunden på en brygga där de satt och fiskade tillsammans.

Se mer av Anna-Lena Fältsjös konst här.

I sitt skapande skiftar Anna-Lena Fältsjö gärna fram och tillbaka mellan olika tekniker för att hela tiden komma närmare ett mer annorlunda uttryck. Det handlar om allt från akvarell och tusch till återbruk av gammalt skrot som järntråd och ull.
– Jag har fastnat lite för akvarellen som funkar bra med mitt lite barnsligare uttryck. Tidigare har jag arbetat en del med oljefärger, men vi var aldrig riktigt överens. Akvarellen stämmer mer överens med en känsla jag vill förmedla. Det kan vara så att mina målningar skapar en slags barnbokskänsla. Förhoppningsvis ett intryck som känns lättillgängligt, som många trivs med.

Vad brukar du får för reaktioner och komplimanger på dina verk?
– Jag brukar ha en gästbok om jag håller i en tillställning eller vernissage. Då har folk skrivit att mina bilder gör dem glada. För mig är det den finaste komplimangen och det känns så himla härligt att kunna bidra till det. När jag skriver texter som vissa läser handlar det också om det där, att det ska vara lätt att ta till sig.

Hur går det ofta till när du skriver texter då?
– Ibland skriver jag exempelvis texter utifrån en bild. Jag kan gå igång på en målning jag gjort, och sen så ramlar det ur mig en text eller strof. Texterna är ofta som att någon skulle läsa rakt ifrån mina tankar. Ibland är det en vers, ibland rim och emellanåt är det bara en berättelse som jag suttit med i timmar.

Hur väcktes intresset för målandet för dig som ung?
– Själva ådran tror jag är genetisk från min gammelmormor. Hon var utbildad hattmodist och trots hennes ganska slitsamma familjeliv så höll hon även på med lera, målade i olja och sydde med mycket små medel.

Under sina senare år som konstnär har Anna-Lena Fältsjö försökt släppa på perfektionist-beteendet. Som yngre var hon väldigt noga men har på senare tid börjat komma till insikt att acceptera färgerna, formerna och deras förhållanden till varandra.
– Under vissa perioder har jag inte rört en pensel eller penna utan bara struntat i alltihop. Men samtidigt är det här ett behov för mig som inte går att leva utan. I 20 år har jag haft en ateljé och tio senaste åren har jag varit en väldigt aktiv målare. Det här med att våga tro på sig själv har därför blivit mer och mer centralt. Så, på frågan om jag är en konstnär eller inte vågar jag faktiskt nu  svara att jag är det. Tidigare har jag sagt att jag bara målar lite, men efterfrågan på mina verk gör att jag kan ge mig själv ett erkännande.

Hur får du inspiration?
– Genom åren har jag förstås gluttat på många av dem stora. Framför allt minns jag första gången jag såg Leonardo Da Vincis målningar. Det var i London och jag kommer ihåg hur jag bara stod och stirrade för att sedan börja gråta över hur mäktigt det var. Konst har alltid funnits, människor bär ständigt på behoven att få uttrycka sig och skildra både samtid och känslor. Karin Larsson, Carl Larssons fru, är även en förebild jag har. Ibland tänker jag på henne och hur hon inte gav upp sitt konstnärskap. Även i skuggan av sin man fortsatte hon skapa. Då får det mig att minnas min gammelmormor som aldrig heller slutade trots hennes livssituation. Skaparandan var så stark för henne att hon bara fortsatt, trots att det från vissa nästan kunde uppfattas som det sista hon borde sysslat med. Det är någonting som behöver komma ut, och det får man hålla vid. Konst motiverar mig mest av allt och är därför något jag behöver bearbeta. Så då får jag väl helt enkelt fortsätta med att ibland förlora mig i mitt fokus. Bort från verkligheten och till en plats där jag mest bara njuter. Det är vad man kan kalla himmelriket.