Ljus, färger, positionering. Allt där emellan spelar roll och mycket därtill påverkar helhetskänslan. När Nina Staff plåtar miljöer med en pedantisk prägel lämnas få saker åt slumpen. I hennes senaste fotoprojekt skildras ett dysfunktionellt familjehem från barnets blick. En blick där mörkrets mysterier lämnas obesvarade framför kameralinsen.

– Den som är oärlig med sig själv om vad som är viktigt att uttrycka i livet förlorar ofta den fina helheten. På sistone har jag verkligen velat alstra verk från mitt allra innersta väsen. Jag har själv en historia som går att likna vid ett dysfunktionellt familjehem och har därför arbetat nära mina innersta tankar.

Flodhästen i vardagsrummet

Nina Staffs tema ”Flodhästen i vardagsrummet” är en kall och dyster bildserie baserat på ett barns blick från ett dysfunktionellt familjehem. Mycket mer än så vet vi egentligen inte, men den gåtfulla inredningen bjuder in till tankebanor och historier som bäst berättas av ens egna uppfattning. Temat är baserat på boken (med samma namn) Flodhästen i Vardagsrummet och efter att Nina Staff läst den ville hon direkt skapa en bildserie av budskapen som fanns mellan raderna. I boken belyser Tommy Hellsten, terapeut och teolog, vad som händer med barn som växer upp i skuggan av en så kallad ”flodhäst – alltså alkoholism, arbetsnarkomani, trångsynt religiositet, våld eller andra former av utsatthet. Ofta insjuknar de i vad som ofta beskrivs so medberoende – ett sjukdomsliknande tillstånd som träder fram när en person lever nära en mycket stark företeelse och inte förmår bearbeta denna företeelse så att hon kan integrera den i sin personlighet, utan anpassar sig till den.

– Hela projektet tog egentligen fart av att jag verkligen kände för att skapa bilder som illustrerar dåliga mänskliga förhållanden. Sen har det varit mycket tänkande och kartläggning för att få fram ett rum precis som jag vill ha det. Fyra, fem veckor tog det totalt för att få fram bildserien och efter det blev känslorna så krävande att jag kände mig tvungen att ta avstånd till alltihop för ett litet tag. Den här mallen jag länge haft i huvudet om hur allt ska se ut får jag till slut släppa, för att sen kunna hitta tillbaka till andra. Det är ganska svårt att få bilden precis som jag tänkt mig på grund av ljus, föremål och hur allting placeras i studion. I den här bildserien är fotografierna digitala, men jag tycker även om att använda andra, äldre kameraprocesser för att få fram mina bilder med en viss känsla.

Pyrenéerna

Se mer av Nina Staffs konst här

Hur kommer det sig att du började fotografera?
– Som ung var jag ständigt omgiven av en massa fotografier i hemmet och det blev därmed en naturlig inspirationskälla. På väggarna satt stora delar av släkten från olika stunder genom åren hela vägen tillbaka till 1905 och jag kände mig liksom fångad av den gamla processen det var att ta bilder på den tiden. Så sedan jag bara var ett litet barn har jag till och från hållit på och tagit bilder när jag varit fascinerad.

Brighton beach

För 25 år sedan tog det fart och bilderna blev mer på allvar för fotografen Nina Staff. En stark förnimmelse om att fortsätta och göra det ännu bättre, tydligare och framför allt lägga mer tid på processerna med att plåta började infinna sig.
– Många kan nog känna igen sig där. Det finns en styrka i känslorna som säger åt en att man ska sätta fart med att göra någonting. Att man måste få ur sig något. För mig var det som ett kall som bara blev mer och mer tydligt. Det är nästan lite som att ju fler bilder jag tar, desto större dragning får jag till dom.

Brighton

”Mina bilder är en trigger för folks tankar att sätta igång och ta sig vidare till någon annan plats.”

Nina Staff arbetar med en rad olika fotograferingstekniker när det kommer till framställningen av hennes slutprodukt. Hon är sällan främmande för att utveckla sina bilder i mörkrum och har en förkärlek för äldre fotoprocesser som exempelvis våtplåtsfotografi med bälgkamera. En process som användes mycket från 1860 till omkring 1890.
–  Det är en ganska slitsam arbetsmetod men har jag bestämt mig för att göra något så får jag det gjort. Det är samma med våtplåtsfotografi. Det är otroligt spännande i och med att det tar så lång tid. Du vet inte vad som kommer ut. Just nu har jag även en annan  idé som handlar om att jag ska göra pinhole-bilder – alltså ta foton med en kamera utan objektiv, bara 0.22 mm. Och när jag börjar med det så ser jag om det fungerar. Känner jag att det blir bra så brukar jag sedan hamna inne i en bubbla, då blir jag väldigt upptagen men samtidigt är det också oerhört kul och spännande.

På tur med Perla

Hur får du din viktigaste inspiration?
– Jag har varit väldigt fångad av franska fotografer som Henri Cartier-Bresson. Han utförde olika typer av gatufotograferingar och har en fantastisk följsamhet genom sina bilder. Sen ser jag även upp till en del amerikanska fotografer med starka uttryck. Sally Mann är helt otrolig, som även hon har jobbat med våtplåtsfotografering och tar fantastiska portätt av sin familj. Hon har en väldigt visuell stil och appellerar mycket till kvinnliga motiv.

Vilka budskap vill du väcka hos betraktaren?
– Det måste väckas en viss undran hos betraktaren och det får gärna vara något man aldrig sett förut. Konst kan appellera till alla, men det är viktigt att tänka på att försöka få fram en tolkningsmöjlighet för andra i det man gör. Bilder må ha en god komposition som är vacker men det är alltid flera budskap i bilder. Jag kan inte bestämma hur någon tolkar verken jag gör. Mina bilder är en trigger för folks tankar att sätta igång och ta sig vidare till någon annan plats.