Som ung upplevde konstnären Katarina B Storalm utanförskap och levde därför i sitt alldeles egna fantasilandskap. Inne i den norska skogen iscensatte hon sitt barndomsparadis. Där landades hon i känslor av trygghet och befrielse. Inte minst var det även en källa till livet och upprinnelsen för hennes kommande konstnärliga uttryck.

När Katarina B Storalm upptäckte sin konstnärliga talang var det som att hitta en ny bästa vän där dörrar av intressen och inspirationer öppnades upp. Möjligheter hon inte ens visste existerade vidgade sig.
– I min kreativa zon känner jag mig som en trollkarl. Att skapa något som tidigare inte funnits på den tomma målarduken känns fantastiskt. Baksidan är dock en viss prestationsångest, ”Kommer jag att få magin den här gången?”, kan jag tänka innan jag börjar. Men motgiftet för ängsligheten har jag hittat och det handlar om att bara fortsätta måla. Det visar sig faktiskt att när jag står för kvantiteten kommer kvaliteten lite av sig själv. Det är alltid väldigt befriande att ha skapat ett nytt verk.

”Berättelserna brinner i bröstet och vill ut”.

Katarina B Storalm är ganska mångsidig tekniskt. Hon har alltid haft fördelen att se någon göra en konstnärlig teknik och sedan få den att sitta kvar i hennes egna huvud, för att sedan kunna behärska den själv efter relativt kort tid.
– Jag kan bli helt manisk över att lära mig illustrera något jag sett och övar då dag och natt tills det sitter. Jag är nog lite som Pippi. Har jag aldrig tidigare gjort det, så tror jag definitivt att det går. så jag kan definitivt göra det.

Solvågtinden In Winter Light

Se andra verk via konstnärens portfolio.

Hur hämtar du din viktigaste inspiration?
– Människor jag råkar stöta in i, naturen, arkitekturen och i stora drag det oändliga universumet vi alla är en del av. Min viktigaste inspiration är historier jag hört, eller tagit del av för länge sedan, som gått vidare med mig genom livet. När jag ser en bra historia framför mig tänker jag på hur det skulle se ut att berätta den med bilder. När jag inleder den kreativa processen tenderar jag att lägga på musik och det händer även att jag under målandet behöver dansa och sjunga. Högt! Jag måste röra på kroppen, och på det här viset får jag rätt sväng på penseln också, när jag startar själva målningsdelen. Sedan trollar bilden trollar bilden till slut upp sig själv på målarduken.

Vilka är dina största förebilder?
– I somras blev jag helt tagen av hur konstnären Nicole Eisenman bearbetar sina bilder. Georgia O’Keeffe var en tidig motivation för mig in i målandets värld och jag har även en stark attraktion till Edward Munch. De flesta bilderna jag har på väggen hemma är reproduktioner av Munchs konstverk, som ”Starry Night”, ”Eva Mudocci” och ”Jealousy”. Jag får också stor inspiration från tecknare som Arthur Rackham, Kjell Aukrust och Steffen Kverneland.

Salvation

Katarina B Storalm har precis flyttat tillbaka till den lilla byn Saltdal i Norge där hon föddes och växte upp. Cirka 5 000 människor bor där. En liten plats där alla känner alla, och inte mins ett område som, efter många år senare, alstrat fram konstnärliga förnimmelser i hennes bakhuvud.
– Jag vill väcka känslor som finns under huden. Vemod, nostalgi, ont och svårigheter som vi alla hanterar. Eller glädje, solidaritet och styrka. Bäst blir det om jag på nåt sätt lyckas väva ihop allt det där i verken jag får fram.

Hur brukar andra som ser dina verk reagera?
– På en utställning i Oslo hösten 2020 fick jag många bra reaktioner. När ett verk är klart och läggs ut i världen, på en utställning, möts människor verkligen på helt andra sätt än jag kunde ha vetat på förhand. Jag fick höra av en betraktare att mina verk var som en väldigt mörk och sorglig hemlighet, medan en annan höll igång mig genom att förklara hur mycket ljuds och glädje som verkade vara inlåsta i penseldragen. Och jag var tvungen att hålla med dem båda, för jag tror att min konst kan ha speglat aspekter av deras eget inre liv, och att det rörde dem så. Det är förmodligen huvudmålet med min konst, att betraktaren av motivet känner att de ser något nytt i sig själva.

Vart vill du ta ditt skapande i framtiden? 
– Målet är att fortsätta berätta dessa historier, och där välsignas jag med en mängd idéer som sträcker sig till mer än en livstid som heltidskonstnär. Jag ser fram emot att förverkliga visionerna, eftersom berättelserna brinner i bröstet och vill ut. Jag känner att jag precis har petat på ytan av allt som bara måste ut innan tiden rinner slut. Det är en extremt upplyftande känsla, för jag vet att jag alltid kommer att ha en del att göra, och att det här är ett arbete jag fullkomligt älskar.